Fakta

Humor

Text

Övrigt

- Gustav-Bertil!
- Kom!
- Fast spaning O-Plats. Norr, NORRLAPPVIKSUDDEN. Från Tidsnummer 052200, minst intill 070600.
- Spaningsfråga: Använder FI vägen, och med vad?

För en vanlig dödlig är meningarna ovan rena grekiskan, men på kvällen den 5:e december 1998, så hade de stor betydelse för mig och mina 22 kamrater i Spaningsplutonen Bertil Sigurd. De var nämligen den inledande ordern under vårt Lodjursprov. Lodjursprovet, vi hade sett fram emot denna övning med en slags skräckblandad förtjusning. Längtat till den därför att vi då skulle vara värdiga att bära Lodjursmärket, det ärorika utbildningsmärket för alla spanare på MekB19 i Boden. Fruktat den därför att vi hört, och läst många historier om denna tuffa prövning. De innehöll alla samma saker, långa marscher i enslig terräng, lite mat lite sömn och hög psykisk och fysisk press.

Fredagen den 4:e december återvände vi till Boden efter en veckas ledighet. Vi visste att vi skulle ut i skogen, och trodde att vi skulle göra samma saker som övriga på kompaniet och tittade därför på vårt veckoschema. Där hittade vi till vår förvåning ingenting om vad vi skulle göra under veckan eller när vi skulle komma ”hem”. Detta fick sin förklaring när vi längre ner på schemat hittade ett handskrivet ord:

Lodjuret

Vi förstod direkt att det skulle bli en klart jobbigare fältvecka än vi trott. Nästa morgon fick vi det bekräftat. Det var dags att testa om vi skulle vara värda att bära Lodjuret, och kalla oss själva för spanare. Förmiddagen och en del av eftermiddagen gick åt till förberedelser. Ryggsäcken skulle packas till en stridspackning, skidor skulle bindas och fästas på bandvagnen. Det var så pass lite snö att det beslutats att vi skulle få ta oss fram till fots.

- Uppsittning!

Nu var det dags, när skulle vi få återse våra varma mysiga logement igen? Vi lastade in oss i en bandvagn och en terränglastbil och åkte iväg ut i skogen. Det var inte mycket som sas under vägen ut i ödemarken. Det gick nästan att ta på tystnaden och spänningen. Till sist stannade i alla fall den lilla kolonnen till och det beordrades avsittning. Jag själv och de andra två gruppcheferna kallades till ordergivning i bandvagnen.

- Gustav-Bertil!
- Kom
- Fast spaning O-Plats. Norr, NORRLAPPVIKSUDDEN. Från Tidsnummer 052200, minst intill 070600.
- Spaningsfråga använder FI vägen, och med vad.

Min grupp hade fått sina order. Vi skulle gå till en plats som hette NORRLAPPVIKSUDDEN och norr om denna plats göra en s.k. O.plats, alltså ett läger varifrån man spanar mot en bestämd punkt eller väg. På denna plats skulle vi vara senast kl. 22.00 den femte, och ligga kvar minst till och med kl. 06.00 den sjunde. Vi skulle alltså ligga på O-Plats i två dygn, detta var helt nytt för oss då vi som mest legat på samma plats i en natt. Men nu skulle vi alltså ligga kvar två nätter vilket skulle komma att ställa högre krav på både oss och vår O-Plats. En snabb titt på kartan sa att vi hade ungefär en halv mils marsch framför oss. Dock skulle vi ha möjlighet att gå på väg då det inte förväntades finnas några fiender i området förrän nästa morgon. Vi blev ändå tillsagda att vi givetvis fortfarande var tvungna att ta oss fram obemärkta, skulle vi höra några fordon skulle vi gömma oss. Blev man upptäckt var nämligen straffet att man blev tillbakaskjutsad.

Vi började traska och försökte hålla ett ganska högt tempo för att kunna ta oss fram till vårt mål så snabbt som möjligt och kunna påbörja byggandet av O-Platsen. Men vi hade inte gått i tio minuter förrän vi hörde motorbuller som närmade sig snabbt.

Fordon! Skrek alla snabbt och kastade sig i skydd. Vi hade av misstag gått in på en sidoväg, men detta visade sig vara vår räddning. Vårt skydd bestod av en låg snövall och det kompakta mörker som nu lagt sig över landskapet. Till slut drog bandvagnen som orsakat motorbullret iväg och vi kunde uppjagade och med bultande hjärtan fortsätta vår vandring. När vi till slut nådde fram till NORRLAPPVIKSUDDEN gick vi, efter att ha gjort några falska spår in i skogen. Nu var det dags att ta fram de kunskaper som skulle sitta i bakhuvudet vid det här laget. Metkrok (man går en liten omväg för att försvåra för en eventuell förföljare), skenbas där man äter mat och samlar det materiel som behövs för O-Platsen. Efter att ha ätit tog jag en av mina kamrater med mig för att bestämma var vi skulle lägga vår O-Plats. Efter att ha sökt i en mindre evighet bestämde vi oss till slut. Det hade inte varit lätt att tillmötesgå alla de krav som finns. Det får inte ligga för nära den plats man skall spana mot, det måste finnas goda möjligheter att fly om man blir upptäckt och framför allt man måste kunna se det man spanar mot. Snårskogen vi befann oss i gjorde att man inte såg vägen om man befann sig på det avstånd från vägen man ville ha och detta gjorde att vi tvingades lägga vår O-Plats väldigt nära vägen. Vi gick tillbaka till de andra som nu hade huggit de slanor som behövdes. En slana är en gren eller ett mindre träd som man använder för att bygga med. När slanorna var klara återstod bara att samla granris, och det behövdes mycket av den varan. En bädd av granris och ett liggunderlag är nämligen det enda skydd en spanare har mot markkylan. Och det var ordentligt kallt denna natt, när vi lämnade Boden hade kvicksilvret sjunkit ner till 27 minusgrader och det blev bara kallare. Till slut var vår O-Plats färdig och maskerad, nu skulle den inte synas förrän man stod rakt i den. Nu återstod bara att göra upp en lista för när man skulle vara vaken och ligga på post, och så fort denna lista var klar väntade sängen. Fast någon säng var det verkligen inte att tala om. Det var bara till att hitta en plats för sitt liggunderlag och veckla ut sovsäcken. Det förstnämnda var inte det lättaste då man i en O-Plats inte får ha någon eld eller kamin för att värma sig med. Detta för att om man har en sådan värmekälla blir man väldigt lätt att upptäcka, och då en spaningsgrupp kan operera upp till fyra mil bakom fiendens linjer är inte upptäckt precis något man strävar efter. P.g.a. detta ser man till att ligga väldigt tätt för att dra nytta av varandras kroppsvärme.

- Man bygger alltid en O-Plats för en man mindre än vad man är!

Blev något av ett talesätt i vår pluton. Och detta stämde även in denna kalla decembernatt.

- Olsson, vi har fått order om att omgruppera till ÅSA 1!

Efter att ha ägnat större delen av söndagen till att flytta våran sovplats längre in i skogen fick vi på måndagsmorgonen så order att gå tillbaka till utgångspunkten från lördagen. Det fanns dock en viktig skillnad från lördagen, nu fanns fienden i terrängen och vi fick inte använda vägen utan var tvungna att gå i skogen. Detta gjorde givetvis att vår marsch tillbaka inte gick lika snabbt och smidigt som på vägen ut. Vi blev dock tvungna att gå en sträcka på väg ändå och riskera upptäckt då jag började känna mig dålig. Detta gjorde att vi kom fram till återsamlingsplatsen en god stund före de övriga.

Efter ett antal timmar var plutonen till slut samlad och vi fick ytterligare order. Vi hade löst vår uppgift och skulle nu urnästla för att kunna påbörja lösandet av nästa uppgift. På vanlig svenska kan man säga att vi skulle smyga oss tillbaka för att få en ny uppgift. Urnästlingen började med att vi satte kurs rakt ut i skogen, det blev tätare och tätare mellan träden och snåren blev än mer snåriga för varje liten meter. Planen var att gena en dryg kilometer rakt genom skogen för att senare smyga fram längs en väg. När vi efter flertalet timmar och hundratals stopp för att bända loss packningar som fastnat i snårskogen, slutligen kom fram till den lilla vägen började vi höra motorbuller. Det var ännu på en bra bits avstånd men vi förstod att vi måste vara på helspänn en bra stund framöver. Vår marsch fortsatte och motorbullret fanns hela tiden där som en ständig skugga.

- Fordon!

Tillfället hade inte kunnat var sämre. Just när vi gick genom ett mindre grustag med usla möjligheter att ta skydd någonstans hände det. Motorbullret var nu alldeles inpå oss och man kunde se hur natthimlen i horisonten lystes upp av strålkastare, ett elakt otursbringande ljus som ständigt kom närmare. Benen som bara sekunder tidigare hade känts tunga och trötta fick plötsligt nytt liv, och packningen fick bara inte vara ett hinder längre. Nu fanns bara en sak i våra huvuden, fly! Spring bara rakt in i skogen och kasta dig ner på marken och ligg så platt det bara är möjligt. Det var bara det att skogen låg en bra bit bort så det blev en ordentlig språngmarsch. När man till slut, efter att ha legat på marken med ett hjärta som för tillfället hade bytt plats med adamsäpplet, började komma till sans hörde man röster som hade tagit sig fram till vägen igen och ropade för att försöka få hela plutonen på fötter igen och lägga så mycket mark som möjligt mellan oss och bandvagnen som med all säkerhet skulle komma tillbaka. Och mycket riktigt efter bara någon minut hände det igen. Motorbullret växte sig starkare och än en gång blev det kompakta vänliga mörkret bortsjasat av de alltigenom onda strålkastarljuset. När vi ännu en gång flytt hals över huvud och tvingat vårt stackars hjärta att arbeta dubbel övertid, insåg vi att det inte gick att fortsätta längs vägen. Vårt enda val var att bege oss rakt upp, bokstavligt talat. Vi var nämligen vid foten av ett berg och vår enda räddning var att bege oss rakt upp för detta och hitta den kraftledningsgata som fanns ca. 100 höjdmeter uppåt. Vi började vår klättring och det var nu vi var glada att vi inte tog oss fram på skidor, då det var nog så jobbigt att ta sig fram genom den nya snårskog vi nu befann oss i. En skog som dessutom lutade i stort sett rakt uppåt. Till slut nådde vi ändå fram till kraftledningsgatan och kunde gå ohindrat för en stund.

Det var på denna höjd vi, efter att ha vandrat en bra stund, upplevde något mäktigt, nästan magiskt. När vi tittade bakåt så uppenbarade sig i den bitande kylan på den kolsvarta himlen ett norrsken av sällan skådat slag. Det var gigantiskt och rörde sig likt en slöja över hela natthimlen. Man tyckte sig höra hur det sprakade när det rörde sig.

När vi, till slut på tisdagen kom fram till vår återsamlingsplats, visade det sig att fienden fanns på platsen. Trötta och hungriga anropade vi våra befäl över radion, bara för att få en ny plats att gå till och upprätta en bas. Vi hade nu två val. Gå en ny omväg över ett nytt berg, genom en ny skog, eller att ta en chansning och försöka smyga runt längs stranden på en sjö. Vi valde det senare alternativet, vilket givetvis ledde till att vi blev upptäckta igen och jagade på nytt. Denna jakt gjorde att vi tappade bort oss på kartan och gick en aning vilse. Vi beslutade att stanna till och äta ett mål mat, något vi bara gjort en gång tidigare sedan vi börjat vår vandring på måndagen. Vi hade nämligen bara fått ut konserver för fyra mål mat och hade ingen aning om hur länge vi skulle vara borta så maten fick man snåla in på. Stärkta av måltiden gick vi tillbaka ca en halv kilometer och återfann vår plats på kartan. Vi hade nu en knapp kilometer kvar att vandra innan vi nått vårt mål. När vi kommit fram och upprättat vår bas kom det nya order på radion. En spaningsgrupp skulle utföra s.k. rörlig spaning mot ett antal fält ca en kilometer längre bort. Jag blev uttagen som en av sex medlemmar i denna grupp. Men då både jag och en till av oss sex började känna oss trötta och dåliga så stannade vi två en bit från dessa fält.

När vi långt in på onsdagsmorgonen återvände till basen hade vi fått order att bege oss till ett av de fält vi spanat mot. Då vi nått fram till den utpekade platsen visade det sig, givetvis, att fienden fanns även på denna plats. Nu fanns dock inga tidsramar för att fly, eller något sådant utan vi tvingades nedkämpa fienden. Då detta var gjort fick vi veta att vi skulle förbereda oss på att bli förflyttade med helikopter. När vi efter den hisnande upplevelse en helikoptertur utgör fick våra nya order tändes en strimma hopp i våra utmattade och nerkörda kroppar. Vi skulle nämligen ta oss några hundra meter till en värmestuga. Nu började vi hoppas att det kanske var slutet på våra prövningar vi såg och att vår nu fyra mil långa marsch var slut. Men riktigt slut var det inte, när vi stod uppställda tog vår löjtnant till orda och sa.

- Det här är en fångövning, flykt är inte tillåten, ner på knä, blunda, händerna bakom nacken.

Nu hade vi tur, det var inget egentligt fångförhör i dess helhet med timmar av psykisk stress och olika plågsamma förhörsmetoder. Vi blev istället hämtade en och en slumpmässigt och förda i en vid cirkel in i värmestugan. Väl inne hörde man en radio som stod på och spelade en något förvanskad version av Chers Belive, och än idag påminner denna låt mig om den där stunden i värmestugan. Vidare hörde man röster som samtalade på ett okänt språk och hur det slogs i element och bord, då och då fick man sig även en knuff i ryggen eller ett slag av en handske i huvudet. Till slut beordrades vi att stå upp men fortfarande blunda. Det var nu vi hörde orden vi längtat efter sedan lördagseftermiddagen:

- Övningen avbryts, Lodjuret avklarat!

Lättnaden var total och när man öppnade ögonen fanns där en efter våra mått mätt riktig festmåltid. Rostbiff, potatissallad och dricka. Befälen förklarade även att vi nu förtjänade att kallas för Spanare och därför också skulle kalla oss för det när vi anmälde oss för ett befäl. En dryg vecka efter att övningen avslutats förärades vi med Lodjursmärket under en ceremoni ute på den s.k. Lodjursklinten. Men det är en helt annan historia som jag av respekt och vördnad för ceremonin i sig självt inte tänker förklara. Man måste nog dessutom ha gått igenom själva övningen Lodjuret för att uppskatta ceremonin fullt ut och förstå symboliken.