Fakta
Humor
Text
Övrigt
Av kattfamiljens knappt 40 arter återfinns tre i Europa. Vildkatten (Felis silvestris) lever fläckvis i Central- och Sydeuropa, panterlon (Lynx pardina) hittas sparsamt på den Pyreneiska halvön och slutligen lodjuret (Lynx lynx) som finns i Fennoskandia, Östeuropa samt i och omkring Karpaterna. "Vårt" lodjur förekommer också i stora delar av det asiatiska Ryssland. I Nordamerika finns två lodjursarter, rödlon eller bobcat (Lynx rufus) och den kanadensiska lon (Lynx canadensis).
Kännetecken
Lons päls är i grunden fläckig och om sommaren gulbrun päls. Vinterpälsen är betydligt "fylligare" och mer gråvit. Hos äldre individer är den kraftiga halskragen påfallande under årets kalla månader. Trots sin ringa längd (11-25 cm) är svansen ovanligt framträdande med sin svarta spets och utgör ett gott kännetecken. Även de långa tofsarna på öronen är karakteristiska liksom de ljusa fläckarna på öronens baksida. Beroende på kön varierar kroppsvikten hos ett vuxet lodjur mellan 18 och 25 kilo, och normalt är det handjuren som representerar den tyngre kategorin. Spårstämpeln ser ut som en tamkatts men är betydligt större. Den ger ett runt men något asymmetriskt intryck och är 7-9 cm lång. På skare kan avtrycket bli betydligt större då lon söker öka bärigheten genom att spärra ut tassen. Normalt hålls klorna indragna men kan spärras ut för att bl a få bättre fäste vilket kan ge tydliga avtryck. Storleken på tassavtrycket mäts i icke utspärrat läge. Med undantag av hona med ungar och under brunstperioden lever lon ett solitärt liv. Den är i grunden ett skogslevande djur och trivs särskilt väl i bergig, brant terräng. I denna miljö kan kattdjurets muskulösa bakkropp och smidighet utnyttjas till fullo. Lodjuret söker gärna en daglega som är högt belägen på klippblock eller kullar varifrån den har god uppsikt och kontroll över de närmaste omgivningarna.
Födoval
Födovalet styrs mycket av var lon befinner sig. I norra Sverige utgör småviltet, dvs hare, skogshöns mm en viktig födokälla men ju längre söderut den lever får rådjuret en allt större betydelse som bytesdjur. Rådjurets stadiga uppgång sedan början på 70-talet kan vara en bidragande orsak till att även lostammen har ökat under samma period. I renskötselområdet utgör ren en väsentlig del av lodjurets föda. Bland övriga tamdjur är det i första hand får som kan falla offer för lodjur. Lon är en mycket skicklig jägare. Den försöker ta sig så nära bytet som möjligt före angreppet. Större byten dödas med ett kraftigt bett i strupen. Misslyckas första jaktförsöket sker sällan någon längre förföljelse. Om en lo får vara ostörd på en bytesplats kan den stanna på samma ställe mellan 3 och 9 dagar beroende på bytets storlek. Av rådjur återstår då oftast bara huvud, hals- och ryggkotor, samt underben. Det förekommer att lodjur slår ett byte och lämnar merparten av det. Det beteendet är troligen kopplat till bytestillgång, årstid och/eller störning. Brunsperioden inger ingen ro att stanna på ett byte en längre tid. Att lon skulle bita av huvudet på rådjur är en vanlig vanföreställning. Räven däremot tar gärna med sig delar av bytet.
Reproduktion
Brunstperioden infaller i februari-april, med en topp i mars. Man kan då under kalla vinternätter, men även dagtid, höra lons brunstrop. Ungarna föds i maj-juni. Antalet är vanligen 2-3 men i vissa fall 4. De följer sin mor fram till kommande vår då de separerar och startar ett liv på egen hand. De blir själva könsmogna vid ungefär 22 månaders ålder. Hemområdets storlek varierar från 300 kvadratkilometer till mer än 1000 kvadratkilometer beroende på årstid, kön och bytestillgång. Inom hemområdet följer lodjuren ofta vissa stråk och rör sig mellan vissa områden.
Historik
I början av 1800-talet fanns lodjuret i så gott som hela landet, men i takt med en ökad mänsklig aktivitet fick lon dra sig längre norrut och populationen minskade Under denna tid var bytesvalet främst knutet till småvilt eftersom rådjuren var i det allra närmaste utrotade. Efter en period av fridlysning 1927-42 ökade stammen för att snart återigen sjunka. Fridlysning infördes därför igen med början 1986 i södra Sverige för att 1991 gälla hela landet. Därefter har stammen ökat kraftigt och from 1995 har viss skyddsjakt medgivits. De senaste åren har man kunnat konstatera att även lodjur drabbats av rävskabb vilket troligen bidrog till minskningen under 1970- och 1980-talen.
Situationen idag (1999)
Lodjur finns i alla svenska landskap utom på Öland och Gotland. Att lo numera förekommer i den nordvästligaste fjällvärlden är en relativt ny företeelse. De högsta tätheterna finner man idag i Bergslagen, Jämtland och upp efter Norrlandskusten. Genom inventeringar på spårsnö har man uppskattat en minimisiffra på ca 1 500 individer i hela landet. Jakt förekommer i form av skyddsjakt i Jämtlands, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens renbetesområden. Från 1997 har begränsad skyddsjakt också medgivits i Värmlands, Dalarnas, Gävleborgs och Örebro län. I Sverige bedrivs forskning på lodjur i Jokkmokks fjällområden samt i Bergslagen. Projekten drivs av Sveriges Lantbruks Universitet i Umeå och vid Grimsö Forskningsstation i Bergslagen. Tillsammans med en studie i Norge bildar dessa projekt det Skandinaviska Lodjurs Projektet. Man förser djur av olika köns- och ålderskategorier med radiosändare för att på det viset följa deras rörelse- och aktivitetsmönster. Man vill lära sig mer om lodjurens förökningstakt, ungdjursvandringar, dödlighet, genetik etc, men även förhållandet mellan bytesdjur och bytestagare kommer att studeras. Syftet med forskningen är att samla in kunskap som sedan skall ligga till grund för framtida bevarandestrategier och förvaltningsbeslut kring lodjuret.